Kristen mystik handlar om förberedelsen för, medvetenheten om och effekten av en direkt och omvandlande Gudsnärvaro, och har sina rötter i de grekiska och latinska begreppen theoria respektive contemplatio (att skåda). Denna tradition återfinns i alla tre stora kristna grenar, men med olika uttryck – inom de ortodoxa kyrkorna görs ingen åtskillnad mellan teologi och mystik (enligt Vladimir Losskij), medan reformatorisk kristendom ofta har varit skeptisk. Vägen till enhet med Gud beskrivs ofta i tre steg – själens rening, upplysning och slutligen föreningen (unio mystica) – en process som bland annat skildrats av Teresa av Ávila i hennes "inre borg", även om en fullständig identitetsupplevelse mellan människa och Gud under medeltiden kunde betraktas som kätteri. För att skilja kristen gudserfarenhet från österländska enhetsupplevelser myntade Nathan Söderblom begreppen "personlighetsmystik" och "oändlighetsmystik", och liknande typologier föreslogs av Rudolph Otto och Robert Charles Zaehner. På senare tid har dessa typologier dock kritiserats för att blanda samman klassificering med teologi och för att inte ta hänsyn till den komplexa verkligheten i mystikerns erfarenheter.