Folkrepubliken Polen var Polens officiella namn från 1952 till 1989, men grunden lades redan i juli 1944 när den sovjetstödda Polsk Kommitté för Nationell Befrielse (PKWN) bildades i Lublin som en motregering till den legitima exilregeringen i London. Efter kriget utsattes den antikommunistiska hemarmén (AK) för hårda repressalier, med avrättningar, deporteringar till sovjetiska GULAG och förnedrande skenrättegångar, medan landet genomgick dramatiska befolkningsförändringar. Miljontals tyskar fördrevs från de nya västra områdena, medan polacker från öster och centrala Polen omplacerades, vilket gjorde landet etniskt mer homogent. Den judiska befolkningen, som redan decimerats av Förintelsen, drabbades av fortsatta pogromer, som den i Kielce den 4 juli 1946, vilket ledde till att över 100 000 judar emigrerade. Regimen präglades av djupa motsägelser, där judiska politiker kunde inneha höga poster samtidigt som antisemitism frodades inom säkerhetstjänsten. Sammanfattningsvis var Folkrepubliken Polen en sovjetkontrollerad stat som etablerades genom våld och förtryck, och dess tidiga historia präglades av inbördeskrigsliknande förhållanden och massiva befolkningsomflyttningar.