En jordbävning (eller jordskalv) uppstår när spänningar i jordskorpan plötsligt utlöses, vilket frigör seismiska vågor som får marken att skaka – något som kan orsaka svåra skador på byggnader och i värsta fall utlösa förödande tsunamier när skalvet sker under havet. De flesta och kraftigaste jordbävningarna inträffar vid gränserna mellan de tektoniska plattorna, där över 90 procent av alla skalv sker i två huvudzoner: den så kallade eldsringen runt Stilla havet samt det alpina bältet genom Medelhavet och Himalaya. En av världens mest kända förkastningar är San Andreasförkastningen i Kalifornien, där Stillahavsplattan rör sig cirka 5 centimeter per år, och seismologer beräknar att sannolikheten är ungefär två tredjedelar för en stor jordbävning (över 6,7 på Richterskalan) i San Francisco-området senast 2032. De allra kraftigaste skalven, så kallade mega-thrust-jordbävningar, kan nå enorma magnituder – den hittills starkaste uppmättes till 9,5 i Chile den 22 maj 1960, medan jordbävningen i Indiska oceanen 2004 först rapporterades ha magnitud 9,0 men senare visade sig vara ännu kraftigare. Stora jordbävningar följs alltid av en lång rad efterskalv som kan pågå i månader, och ibland föregås huvudskalvet av många förskalv.