Ensittarlagen var en svensk lag som gällde mellan 1918 och 1976, med revideringar 1920 och 1925. Lagen gav den som ägde ett eget hem på någon annans mark rätt att friköpa marken, även om markägaren motsatte sig detta, men den gällde inte mark som ägdes av staten eller kommunen. För att friköp skulle vara möjligt krävdes att boningshusets värde utgjorde minst en fjärdedel av markens och byggnadernas sammanlagda värde, samt att marken hade varit ur markägarens besittning i minst tio år. Vid införandet berörde lagen cirka 100 000 hushåll, men i slutet av 1960-talet hade antalet sjunkit till omkring 6 000, varför den ansågs ha fyllt sin sociala funktion. Regeringen föreslog därför 1967 att lagen skulle avvecklas, och riksdagen beslutade att den skulle upphöra att gälla den 31 december 1976.