Asperationsprincipen är en svensk straffrättslig princip som innebär att när en person döms för flera brott samtidigt, bestraffas det allvarligaste brottet till sitt fulla straffvärde medan övriga brott får reducerade straff i en fallande skala. Motiven bakom principen är bland annat humanitet, då lidandet anses öka progressivt under strafftiden, samt att långa strafftider inte proportionellt ökar rehabiliteringen och skulle bli orimligt kostsamma för samhället. Ett illustrerande exempel är att en 40-åring som dömts för 300 stölder (vardera värda två månader) skulle få 50 års fängelse med kumulationsprincipen, vilket skulle göra straffet jämförbart med 300 mord – något som anses stötande. Kritiker menar dock att principen de facto innebär en mängdrabatt för brottslighet, där brottsoffer går miste om reell upprättelse och att återfallsförbrytare borde hållas inlåsta längre för att skydda samhället. I praktiken finns ett reellt strafftak på 18 års fängelse (om inte brottet är belagt med livstid), och principen står i direkt motsats till kumulationsprincipen där straff helt enkelt adderas linjärt.