Håkon VII (född Christian Frederik Carl Georg Valdemar Axel den 3 augusti 1872) var en dansk prins som valdes till Norges förste självständige kung sedan 1387 efter unionsupplösningen med Sverige. Han antog namnet Håkon VII och regerade som kung från 1905 till 1957, men valde i praktiken att vara en representativ och ceremoniell monark utan att blanda sig i politiken.

När Nazityskland invaderade Norge i april 1940 avvisade han de tyska kraven att legitimera Quisling-regimens marionettregering, och hotade med att abdikera hellre än att underkastapet sig. Han gick i exil i Storbritannien och blev en samlande symbol för motståndsrörelsen under den femåriga ockupationen, för att senare återvända hem i juni 1945 efter Tysklands nederlag.

Håkon avled den 21 september 1957 vid 85 års ålder, efter att ha regerat i nästan 52 år, och efterträddes av sin ende son, som blev kung under namnet Olav V . Hans obetingade nej mot nazistyrann övade en avgörande roll för att ena det norska folket under andra världskrigets svåraste tid.