Iridium är ett satellitkommunikationssystem utvecklat av Motorola, som togs i bruk i november 1998. Systemet består av 66 aktiva satelliter i låg omloppsbana (LEO) cirka 780 kilometer över jorden, där de färdas i ungefär 29 000 km/h – namn kommer ursprungligen från att man planerade för 77 satelliter, samma som atomnumret för grundämnet iridium. Eftersom det nu bara är 66 aktiva kallar man det skämtsamt för "dysprosium" (grundämne 66).

Samtalen skickas via 1,6 GHz-bandet upp till satelliten, som använder 23 GHz-bandet för att skicka trafik mellan satelliterna och 29/19 GHz-bandet för jordstationer. Tack vare att vattenångan i atmosfären skärmar av 23 GHz-bandet kan samma frekvenser återanvändas i markbunden trafik utan att störa varandra. Iridiumkorten har ett eget prefix, +8816, och ett global roaming med de flesta GSM-operatörer.

Ett spektakulärt fenomen är de så kallade Iridiumblixtarna, där solenreflexioner mot satellitens antenner gör att den blir ljusare (skenbara magnitud −8) än alla stjärnor förutom solen och månen, vilket amatörastronomer ofta fångar.

Även om Iridium tidigt hyllades som den framtida "tredje generations mobiltelefoni" (3G), blev det inte så – på grund av de enorma kostnaderna för raketuppskjutning och underhåll. Istället tog UMTS (Universal Mobile Telephone System) rollen som 3G-system.